 |
"Yours for Liberty & Justice Josephine K. Henry." 10 November 1898 |
torsdag 25 augusti 2011
Josephine K. Henry
Den välkända suffragetten Josephine K. Henry från Kentucky, USA i alla ära. Emanicipation är dock inte ämnet för dagen utan jag lade upp bilden för att visa på glasögonen. Som ni kan se är det alltså tämligen enkelt att införskaffa tidstypiska brillor även idag.
onsdag 24 augusti 2011
tisdag 23 augusti 2011
Fler Franska Kort
Jag har alltid tyckt att det har varit något speciellt med Franska Kort. Något oskyldigt, romantiskt i en overklig, passerad dåtid, en värld som inte går att återskapa. Av en ren händelse mer eller mindre snubblade jag över dessa bilder. Deras charm och oskuldsfullhet är helt bedårande. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det kan ha gått till i fotostudion. "Så, precis så, nu, stilla, stilla, still.....". Pang, blixten gick av, modellerna blinkade, bländade. Åh, så förbjudet det var, det de höll på med. Säkert inget de berättade för familjen vid söndagsmiddagarna. Kanske de till och med gick och biktade sig .... "Fader, jag har syndat..."
Den absolut största fotografen av Franska Kort var parisaren Jean Agélou (1878-1921) som under åren 1908-1916 producerade det mesta som finns sparat till eftervärlden. De flesta av hans verk publicerades endast med hans initialer JA. Hans mest kända modell är känd som "Miss Fernande". Miss Fernande (1892-?) bodde alldeles nära Agelou's studio och jobbade nästan exklusivt för honom.
Här en fin filmsnutt som visar lite av Agelou's arbete.
http://www.youtube.com/watch?v=NxDG8YG1L88
måndag 22 augusti 2011
söndag 14 augusti 2011
Hunks
Det må vara 200 år mellan dessa två stiliga herrar, men nog finns det likheter.
 |
| J B Isabey målad 1795 av Francois Gerard |
 |
| Colin Firth i Stolthet och Fördom 1995 |
fredag 12 augusti 2011
torsdag 11 augusti 2011
onsdag 10 augusti 2011
Passementerie
Det är lika bra att jag erkänner, jag har i flera decennier varit barnsligt förtjust i passementerie. Långt innan någon hade hört talas om Maria Montezami hängde det tofsar lite här och var hemma hos mig. Är man en historia-nörd med förkärlek för mode- och inredningsdetaljer som gärna dyker djupt i 1700 och 1800-talet så har det sina naturliga förklaringar.
Det första Passementerie skrået bildades redan på 1500-talet i Frankrike. Man gick som lärling i sju år innan man fick kalla sig mästare. Det gällde inte bara att behärska konsten att göra de mest utsöka tofsarna utan även fransband till gardiner, kantband till möbler, pompoms och allehanda garneringar till kläder åt kungligheter, adel och soldater. Under Napoleons tid blomstrade konstarten som aldrig förr. Gardindraperingarnas utförande nådde höjder som varken tidigare eller senare har skådat dess like. Uniformerna dekorerades också rikligt.
Så varsågoda - här får ni lite passementerie att njuta och dregla över.
 |
| Det finns massor med böcker (de flesta på engelska) där man kan lära sig mer om denna vackra konstart. |
 |
| Napoleon inspekterar ett väveri. Sidentygerna var viktiga när man gjorde de fantastiska gardinerna. |
söndag 7 augusti 2011
Typiskt svenskt
 |
| Vyer från en sadel. Notera trafikskylten för mötesplats. |
 |
| Svensk sensommaräng |
 |
| Brevlådor en masse |
 |
| Skrotbild |
 |
| Tvättvinda |
lördag 6 augusti 2011
fredag 5 augusti 2011
En hyllning till hembygden
 |
| Nutida festtåg. |
 |
| Illustrationer som beskriver Skedevidräkten som den såg ut på 1850-talet. |
 |
| Vykort från 1900-talets början |
 |
| Olika dräkter från Östergötland |
 |
| Samtida konstnär http://www.duraffourd.net/ |
Släktforskning
Vi önskar er alla en skön och varm sommar och hälsar er välkomna till
Släktforskardagarna 2011 i Norrköping den 26-28 augusti!
http://www.sfd2011.se/
tisdag 2 augusti 2011
Mer om Pilt-Carin - för den vetgirige
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=6573
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=6585
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=8837
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=17378
http://sv.wikipedia.org/wiki/Carin_(dalkulla)
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=6585
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=8837
http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=17378
http://sv.wikipedia.org/wiki/Carin_(dalkulla)
 |
| Konstnär: Erik Wahlbergson Material och teknik: Olja Underlag: Duk Mått i mm: 510X690 |
I Pilt-Carin, den vackra kullans spår
Anteckningar
om
SVENSKA QVINNOR.
om
SVENSKA QVINNOR.
Stockholm, P. G. Berg. 1864.
ur Anteckningar om svenska qvinnor av Wilhelmina Stålberg (Stockholm, P. G. Berg, 1864)
Carin, en vacker dalkulla, som under året 1833 gjorde furore i Stockholm. Vacker är ej rätta uttrycket här, ty flickan var verkligen mer än vacker -- hon var utomordentligt skön, ja, så skön, att få personer tyckte sig någonsin hafva sett hennes like, så skön, som det mest idealiska porträtt någonsin kan vara, som den mest eldiga fantasi kan beskrifva, eller afmåla. Hon var liten, späd och fin, med små händer och fötter, således icke alls liknande dessa vanliga arbetets och fattigdomens döttrar från den bergiga dalprovinsen, hvilka, groflemmade och bastanta, med runda ansigten, röda kinder och yppigt svällande former, vittnande om helsa och liffullhet, årligen vandra från den fattiga hembygden, som ej mäktar lifnära dem, bort till andra trakter af riket, att med tungt arbete förtjena sitt lifsuppehälle.
Nu, sedan en hel flottilj af smärre ångbåtar så småningom undanträngt den stora mängd af roddbåtar och vefslupar, som förr i alla rigtningar korsade hvarandra på de klarblå sjöar och vikar, hvaraf vår sköna hufvudstad -- "nordens Venedig" -- öfverallt är omgifven, ser man allt färre dalkullor inom dess murar, ty de hafva nu derstädes högst få inkomstkällor. Förr hörde det deremot till ordningen, att dessa, de starkaste, flitigaste, företagsammaste och tarfligaste af svenska allmogens döttrar, kommo med flyttfåglarne om våren och försvunno med dem om hösten, mest för att till de många förlustelseställena i det gröna och tillbaka till Stockholm igen frakta dess efter frisk luft längtande befolkning, på större och mindre båtar, som man plägade benämna kullbåtar.
Äfven den bländsköna Carin kom hit för att arbeta, dock ingalunda för att ro båtar, ty dertill hade den fina, spensliga flickan visst ej tillräckligt af fysisk kraft. Att hon deremot hade en beundransvärd moralisk är säkert, enär hon mäktade besegra alla de frestelser, som ställde sig i hennes väg, och förde, så vidt man kunde upptäcka -- och man hade ju ständigt ögonen på henne -- en ytterst anständig och ärbar vandel.
Hon började sin bana i Stockholm med att från någon söderut belägen landtegendom köra in mjölk och utminutera densamma på det s. k. Stortorget i staden inom broarne, der hon dagligen stannade med sin häst och kärra.
Ett, tu, tre, spridde sig ryktet om hennes högst underbara skönhet och en bland dagens angelägnaste samtalsfrågor var: Har ni sett vackra dalkullan? -- Det var framförallt personer ur de högre klasserna, ty de lägre ha ej så godt om tid, särdeles unga herrar, som, radtals och partals, gingo att skåda detta Stortorgets och mjölkkärrornas underverk, och, märkvärdigt nog! -- aldrig hördes någon säga, att ryktet om henne sagt för mycket. Bland andra, dit lockade af den hundratungiga fru Fama, kom äfven Sveriges dåvarande kronprins, sedermera konung Oscar I, då en ung man, ingalunda mindre än någon annan känslig för det sköna i naturen, det måtte nu uppenbara sig hvar och huru som helst. Det berättas, att den unge fursten skulle hafva skämtat med flickan och slutligen sagt: "Jag skall väl ändå köpa litet mjölk af dig", och att hon, utan aning om hvad det var för en högt uppsatt person hon hade inför sig, skulle, på det naivt halfsnäsiga språk, som är dalallmogen så eget, svarat med genfrågan: "Nå, hva' ska' han ta' mjölken i? ... ska' han ta'n i mössan?" -- Då man sedan frågade henne om denna anekdot egde någon grund, sade hon: "Ja, int' visste ja' de' va' prinsen."
Emellertid blef hennes uppträdande på Stortorget nu mera icke långvarigt, ty platsen blef sannerligen alltför trång till rymmande af den för hvarje dag mer och mer tillströmmande nyfikna hopen. Icke heller behöfde den sköna Carin nu mera söka sitt bröd genom mjölkförsäljning, då en lättare och vida angenämare utväg att förtjena det yppade sig för henne. Hon hemtades nemligen, eller tingades, från hus till hus i de förmögnare och förnämare kretsarne. Allt hvad Stockholm på den tiden egde lysande, ja, en hvar, som gjorde blott det ringaste anspråk på att få räknas bland de fashionabla, måste någon afton bjuda främmande till sig, för att se "vackra dalkullan". I alla upptänkliga kretsar, nedifrån de borgerliga, till och med hofvets, ja, sjelfva de kungligas, ville man se och se om igen och riktigt inprägla i sitt minne detta ideal af skönhet, som, naturligtvis, aldrig återvände hem till sitt qvarter, utan gåfvor i penningar och andra värdefulla saker. Man såg, man beundrade, och de extasierade utropen, särdeles bland damerna, hade så när aldrig tagit slut. Från den ena kretsen måste Carin lofva sig till en annan, och det qväll efter qväll, så länge vintersäsongen varade; ty alltid var det någon familj, som icke var bortbjuden, eller på bal eller opera, alltid var det någon som hemma hos sig hade större eller mindre bjudning, och då måste man ju visa den vackra dalkullan, eljest dugde det icke. -- Det vissa är, att Stockholmssupéerna voro, den vintern, betydligt mindre tråkiga och sömngifvande, än de vanligen äro, och önskligt vore, om, efter mer än trettio års förlopp, ett nytt fenomen af samma slag uppenbarade sig, för att blåsa en flägt af lif i dessa döda och dödande societetsnöjen, såsom de så oriktigt benämnas.
Ändtligen kom våren och sällskapslifvet upphörde. Man skingrade sig åt olika håll, för att under sommaren söka helsa och nöje i naturens sköte, och äfven den sköna Carin försvann ur staden, för att rik -- ja i sanning mycket rik, för en person af hennes stånd -- återvända till hemorten. Hon återkom aldrig mer till Stockholm; och säkert var ock detta det klokaste; ty ingenting är så ombytligt, som publiken, särdeles i en folkrik stad, och kanske torde ingen enda af de oräkneliga sällskapskretsar, hvilkas rodocka den unga dalflickan den ena vintern var, ens velat se henne, under den påföljande. Det sades ock, att hon der hemma hade gift sig med en "mas", troligen en hjertans kär, som förut intagit hennes hjerta. Men det har också berättats -- om med full sanning känner man icke -- att mannen hon fick skulle varit elak emot henne och, sedan han väl kommit i besittning af de pengar hon samlat, beskyllt henne för, att ej hafva fått dem på ärligt och anständigt sätt.
Äfven andra hennes landsmän, hvilka alls icke kunde begripa, att hon skulle kunna kallas vacker, påstås hafva hatat och smädat henne, för det hon gjort sig "till ett spektakel" för en skådelysten hop. -- Stackars liten Carin! så föga glädje hade hon af sin oförlikneliga skönhets herrliga gåfva.
Nu, sedan en hel flottilj af smärre ångbåtar så småningom undanträngt den stora mängd af roddbåtar och vefslupar, som förr i alla rigtningar korsade hvarandra på de klarblå sjöar och vikar, hvaraf vår sköna hufvudstad -- "nordens Venedig" -- öfverallt är omgifven, ser man allt färre dalkullor inom dess murar, ty de hafva nu derstädes högst få inkomstkällor. Förr hörde det deremot till ordningen, att dessa, de starkaste, flitigaste, företagsammaste och tarfligaste af svenska allmogens döttrar, kommo med flyttfåglarne om våren och försvunno med dem om hösten, mest för att till de många förlustelseställena i det gröna och tillbaka till Stockholm igen frakta dess efter frisk luft längtande befolkning, på större och mindre båtar, som man plägade benämna kullbåtar.
Äfven den bländsköna Carin kom hit för att arbeta, dock ingalunda för att ro båtar, ty dertill hade den fina, spensliga flickan visst ej tillräckligt af fysisk kraft. Att hon deremot hade en beundransvärd moralisk är säkert, enär hon mäktade besegra alla de frestelser, som ställde sig i hennes väg, och förde, så vidt man kunde upptäcka -- och man hade ju ständigt ögonen på henne -- en ytterst anständig och ärbar vandel.
Hon började sin bana i Stockholm med att från någon söderut belägen landtegendom köra in mjölk och utminutera densamma på det s. k. Stortorget i staden inom broarne, der hon dagligen stannade med sin häst och kärra.
Ett, tu, tre, spridde sig ryktet om hennes högst underbara skönhet och en bland dagens angelägnaste samtalsfrågor var: Har ni sett vackra dalkullan? -- Det var framförallt personer ur de högre klasserna, ty de lägre ha ej så godt om tid, särdeles unga herrar, som, radtals och partals, gingo att skåda detta Stortorgets och mjölkkärrornas underverk, och, märkvärdigt nog! -- aldrig hördes någon säga, att ryktet om henne sagt för mycket. Bland andra, dit lockade af den hundratungiga fru Fama, kom äfven Sveriges dåvarande kronprins, sedermera konung Oscar I, då en ung man, ingalunda mindre än någon annan känslig för det sköna i naturen, det måtte nu uppenbara sig hvar och huru som helst. Det berättas, att den unge fursten skulle hafva skämtat med flickan och slutligen sagt: "Jag skall väl ändå köpa litet mjölk af dig", och att hon, utan aning om hvad det var för en högt uppsatt person hon hade inför sig, skulle, på det naivt halfsnäsiga språk, som är dalallmogen så eget, svarat med genfrågan: "Nå, hva' ska' han ta' mjölken i? ... ska' han ta'n i mössan?" -- Då man sedan frågade henne om denna anekdot egde någon grund, sade hon: "Ja, int' visste ja' de' va' prinsen."
Emellertid blef hennes uppträdande på Stortorget nu mera icke långvarigt, ty platsen blef sannerligen alltför trång till rymmande af den för hvarje dag mer och mer tillströmmande nyfikna hopen. Icke heller behöfde den sköna Carin nu mera söka sitt bröd genom mjölkförsäljning, då en lättare och vida angenämare utväg att förtjena det yppade sig för henne. Hon hemtades nemligen, eller tingades, från hus till hus i de förmögnare och förnämare kretsarne. Allt hvad Stockholm på den tiden egde lysande, ja, en hvar, som gjorde blott det ringaste anspråk på att få räknas bland de fashionabla, måste någon afton bjuda främmande till sig, för att se "vackra dalkullan". I alla upptänkliga kretsar, nedifrån de borgerliga, till och med hofvets, ja, sjelfva de kungligas, ville man se och se om igen och riktigt inprägla i sitt minne detta ideal af skönhet, som, naturligtvis, aldrig återvände hem till sitt qvarter, utan gåfvor i penningar och andra värdefulla saker. Man såg, man beundrade, och de extasierade utropen, särdeles bland damerna, hade så när aldrig tagit slut. Från den ena kretsen måste Carin lofva sig till en annan, och det qväll efter qväll, så länge vintersäsongen varade; ty alltid var det någon familj, som icke var bortbjuden, eller på bal eller opera, alltid var det någon som hemma hos sig hade större eller mindre bjudning, och då måste man ju visa den vackra dalkullan, eljest dugde det icke. -- Det vissa är, att Stockholmssupéerna voro, den vintern, betydligt mindre tråkiga och sömngifvande, än de vanligen äro, och önskligt vore, om, efter mer än trettio års förlopp, ett nytt fenomen af samma slag uppenbarade sig, för att blåsa en flägt af lif i dessa döda och dödande societetsnöjen, såsom de så oriktigt benämnas.
Ändtligen kom våren och sällskapslifvet upphörde. Man skingrade sig åt olika håll, för att under sommaren söka helsa och nöje i naturens sköte, och äfven den sköna Carin försvann ur staden, för att rik -- ja i sanning mycket rik, för en person af hennes stånd -- återvända till hemorten. Hon återkom aldrig mer till Stockholm; och säkert var ock detta det klokaste; ty ingenting är så ombytligt, som publiken, särdeles i en folkrik stad, och kanske torde ingen enda af de oräkneliga sällskapskretsar, hvilkas rodocka den unga dalflickan den ena vintern var, ens velat se henne, under den påföljande. Det sades ock, att hon der hemma hade gift sig med en "mas", troligen en hjertans kär, som förut intagit hennes hjerta. Men det har också berättats -- om med full sanning känner man icke -- att mannen hon fick skulle varit elak emot henne och, sedan han väl kommit i besittning af de pengar hon samlat, beskyllt henne för, att ej hafva fått dem på ärligt och anständigt sätt.
Äfven andra hennes landsmän, hvilka alls icke kunde begripa, att hon skulle kunna kallas vacker, påstås hafva hatat och smädat henne, för det hon gjort sig "till ett spektakel" för en skådelysten hop. -- Stackars liten Carin! så föga glädje hade hon af sin oförlikneliga skönhets herrliga gåfva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)