Min niece kom på besök

http://sv.wikipedia.org/wiki/Turnyr

Vägen in till min trädgård

In till min trädgård går man genom en rosenspaljé. Man lämnar den konkreta tillvaron där utanför och kliver in i min värld, en dröm doftandes av ros, lavendel och jasmin. Spaljén är den påtagliga symbolen för var gränsen går. Hit men inte längre får profana brydsamheter och spörsmål sträcka sig. Där inne, i min uppenbarelse råder lugn och harmoni, stillhet, frid och saktmod.

Att bygga spaljéer är inget nytt påfund. Det finns romerska illustrationer både i Pompeji och Herculaneum som visar att människor redan på den tiden visade uppskattning för deras skönhet. Även från medeltiden finns det målningar som visar spaljéer i slottsträdgårdar och under renässansen fortsatte de i popularitet. Under den senare delen av 1800-talet kom de återigen på modet och har fortsatt att vara omtyckta och byggs än i dag i de engelskinspirerade trädgårdarna.

Flicka med fin frisyr



Sökes: Någon som kan göra en sådan här fin frisyr.



Gabrielle Ray – världens första Top Model?

  

 

 

Vi har sett hennes bilder och känner säkert igen hennes ansikte. Men vem var hon, denna Edvardianska skönhet? Fröken Ray föddes år 1883 i England och var på sin tid mest känd för sina roller i musikaliska komedier. Redan som tioåring debuterade hon på musikalscenen och det skulle sedan följas av många andra roller. När det nya seklet var ungt hade hon skapat sig ett namn som en vacker ung dansare och skådespelerska. Hon blev flitigt fotograferad och bilderna på henne var eftertraktade och publicerades i många populära magasin. Hon anses vara en av världens mest fotograferade kvinnor av sin tid. Tyvärr blev hennes liv inte lyckligt och hon kämpade i många år med både alkoholproblem och depressioner. Efter att ha tillbringat nästan fyrtio år på mentala institutioner avled Gabrielle Ray vid nittio års ålder år 1973.

http://www.gabrielleray.co.uk/

http://www.gabrielleray.com/main.php

Från en sjukbädd

I mitt sömndruckna tillstånd hörde jag genom det öppna fönstret att det blåste ganska kraftigt i björkarna utanför, klockan tickade tryggt i vardagsrummet, mormor skramlade diskret i köket, annars var det tyst. Mormor? Varför? Sedan kom jag ihåg. Att döma av ljuset som kom in genom fönstret – jag vill aldrig att mormor ska dra ner rullgardinen när jag sover i hennes trivsamma pigkammare – förstod jag att det var dag. Morfar hade kommit och hämtat mig när jag kände att influensa och feberyra höll på att gripa klorna i mig. Mormor hade bäddat imperialsängen med manglade lakan doftandes av viol och uppuffade dunbolstrar. På chiffonjén stod hennes hemgjorda potpurri hopplockad av rosor från den egna trädgården. Jag minns att hon försökte få mig att dricka lite te med honung men tröttheten var mig övermäktig och jag måste ha somnat ganska omgående. Jag hade vaknat till några gånger och förstått att en dag hade kommit och gått och nu hade det blivit dag igen. Jag var torr i munnen, kladdig i ögonen, och behövde gå på toaletten. Jag försökte sätta mig upp men genast snurrade det till. Jag knackade i väggen, ett knep mormor hade lärt mig redan som barn om jag ville att hon skulle komma, och vips stod hon där. ”Stackars liten, du har sovit i ett och halvt dygn i ett sträck”. Så då var det sant alltså.


Efter morgontoaletten lade jag mig på den förvånansvärt bekväma nyrenässanssoffan i vardagsrummet och mormor såg till att jag fick i mig lite gott, starkt kaffe. Jag måste ju, för jösse namn, vakna. Men inte hjälpte det. Efter bara en liten stund blev ögonlocken tunga igen och jag fick hjälp tillbaka till sängen. Jag var svettig och hade inte borstat tänderna, men orkade helt enkelt inte. Det värkte i hela kroppen. Jag hann tänka att jag måste få i mig vätska, och det måste mormor också ha tänkt för bredvid sängen stod en karaff med gurkvatten, en eftergift hon gjort till ”såna där mondäna påfund”. Jag drack glupsk ett glas och innan jag visste ordet av sov jag igen. Jag vaknade till av att telefonen i hallen ringde. Mormor svarade. ”Näh, flickebarnet ä jättesjuk å sover, och får apseluuut inte störas”, svarade hon med en späd men ändock myndig stämma. Tänk, att hon fortfarande kallar mig för flickebarn.







Det var mörkt ute när jag vaknade. Jag kände mig alldeles klibbig och det smakade illa i munnen. Jag kunde inte se vad klockan var, så jag knackade i väggen. Genast var mormor där. ”Kära hjärtanens, du måste få ila’ lette mat, dä ä ju nästan meddas ti’”spann mormor. Ja, mormor spann alltid. Hon höjde aldrig rösten. Det var inte så att hon pratade entonigt, det var bara det att hon inte höjde rösten. Det var en behaglig röst att lyssna till. En röst som gjorde att man mådde gott. En typisk radioröst, var det många som hade sagt. Fast mormor hade valt att arbeta på en dagstidning och hade aldrig brytt sig om att byta karriär, trots sin vackra radioröst. Jag kände efter lite, nej, jag ville inte äta, jag ville duscha. Jag gjorde en ansats att resa mig. Woohoo, vad det snurrade i huvudet. Mormor tog milt, men stadigt tag i mig, förde mig till badrummet, lät mig få vara privat den stund jag behövde och hjälpe mig sedan i det vackra badkaret med förgyllda tassar. Trots att jag var så omtöcknad och knappt höll mina ögon öppna, och inte kan påstå att jag egentligen varken såg badkaret eller dess tassar så var det vetskapen om att det var just däri som mormor tvagade mig med något lavendeldoftande som gjorde att livet ändå kändes ganska trevligt.


När jag skulle kliva ur badkaret kände jag hur allt svartnade. Jag vet inte hur det gick till, men när jag öppnade ögonen igen stod både mormor och morfar lutade över mig och tittade oroligt på mig. ”Lilla gumman. Vår käraste lilla gumma”, malde mormor på med sin vanliga, lena stämma. Så måste det förstås ha gått till. Morfar måste ha burit mig till sängen. Precis som han gjorde så många gånger när jag var liten och absolut inte ville gå och lägga mig, utan envisades med att stanna i hans knä och lyssna på hans vackra baryton till jag somnade. Men jag är inte längre någon liten flicka, och morfar är tyvärr inte längre någon karl med stolt hållning i sina bästa år.


Jag var i alla fall törstig, kanske av det varma badet, och svepte raskt i mig två glas vatten. Mormor ville truga i mig lite mat, men jag kunde inte förmå mig att få ner mer än lite yoghurt och en smula hemmagjord blåbärskompott. Sedan somnade jag tvärt – igen. När jag öppnade ögonen igen såg jag på mitt armbandsur att hon visade nästan åtta, och det var ljust ute. Gott, då har jag i alla fall inte sovit mer än en natt. Jag tog lite vatten från karaffen bredvid sängen och svingade sen benen över sängkanten. Det var kyligt i rummet. Mormor lämnade alltid fönstren på glänt i alla rum hela sommaren. Hon trodde blint på att korsdrag var bra för hälsan. Det och mycket sömn. Och där stod hon nu helt plötsligt. Hade hon hört mig? Det var nog tur, för jag var långt ifrån stadig. Jag behövde hennes trygga stöd ut till köket för lite morgonkaffe och nybakade scones. Hur länge hade hon varit uppe egentligen? I köket satt morfar. Var hade han varit hela tiden? Jag hade inte märkt av honom förrän igår ikväll? Han var av den tysta sorten. Sade aldrig speciellt mycket, men log med sina ögon, knäppte händerna över magen och rullade tummarna. Jag ville egentligen tacka honom, men kände mig så svag och ynklig. Jag log mot honom. Han log tillbaks. Det räckte. Handling talar mer än ord. Han såg min tacksamhet i mina ögon. Och jag såg i hans ögon att han visste det. Jag började prata så smått; ”Jag borde nog gå tillbaks till jobbet imorgon”. Morfars ögon svartnade direkt och mormor sade rappt och myndigt ”Änttä då, du stannar då här te du ä räktätt fresker. Så dä så!”







Efter en liten stund kände jag att det var dags igen, för att sova alltså. Jag kröp ner under de ljuvliga bolstren och försvann in i en drömlös slummer. Jag ryckte till av en ringsignal. Denna gång svarade morfar. Jag har aldrig hört honom arg i hela mitt liv, men nu var han förbannad. ”Hon är sjuk, begriper ni inte det? Klarar ni ingenting på kontoret utan henne? Nä, ni får baske mig inte prata med flickebarnet förrän hon är frisk, för hon håller på och kureeerar sig”. Han riktigt tryckte på ordet kurerar och rullade på r:et på ett snobbigt och överdrivet sätt som fick mig att fnissa in i kudden. Jag låg kvar en stund och kände efter om jag fortfarande var snurrig eller om jag skulle våga mig upp alldeles själv. Till slut vågade jag mig ut i köket. Det kurrade nog allt i magen. Mormor hällde upp lite nyponsoppa och stekte sedan några pannkakor. Jag orkade äta en och en halv. Efter det föreslog jag en promenad. Både mormor och morfar tittade undrande på mig. ”Vad ska det vara bra för?” ”Jag känner att jag behöver komma ut och få lite frisk luft, röra mig lite”, svarade jag tamt.


De föll till föga. Jag drog på mig något obeskrivbart och ut kom vi. Morfar på min ena sida klädd i hatt och rock, och mormor på min andra sida, också hon i hatt, fast av betydligt moderna snitt och i en tidlös yllekappa och pampuscher. Jag måste ha sett förfärlig ut i jämförelse med dem. Att mina morföräldrar är uppskattade och igenkända vart vi än går är uppenbart. Alla hälsar och vill småprata och alla kommenterar sjuklingen de släpar på. ”Har lilla tösen blivit så stor?” Jag ser att morfar ler med sina ögon och ser stolt ut. Som vanligt pratar han inte så mycket. Det är mormor som sköter dialogerna.


Väl hemma igen ser jag i hallspegeln en blek, sliten, illa klädd, hålögd – människa, dvs. jag. Jag går och lägger mig på sängen igen. Den här gången somnar jag inte utan ligger mest och dåsar. Vilar, funderar, filosoferar… När det är dags för middag äter jag för första gången med någorlunda aptit av mormors goda kalvgryta. Jag lyckas hålla mig vaken efter måltiden och vi tre har en trevlig pratstund i köket. Jag känner dock att jag behöver krypa till kojs ganska tidigt. Ännu är jag långt från helt återställd.



I vardagsrummet är det nyheter på TV och mormor och morfar dricker kvällsfika, precis som vanligt. Vad konstigt, det har jag inte hört förrän nu. Jag måste verkligen ha sovit tungt. När jag sluter ögon slår det mig också att jag inte heller har hört min mobil ringa en, enda gång. Den måste de ha stängt av. Dessutom har de inte stoppat i mig en enda tablett, ingen enda sorts medicin. Allt har fått ta sin tid. Naturen har fått gå sin gilla gång. Min kropp har fått självläka. Korsdrag och sömn.


Till minne av mormor och morfar

Titanic eller?

Tidigt om aftonen steg vi ombord isbrytaren St Erik för att påbörja vår färd mot landet Stoj & Glam. Landgången var hal och likaså däck. Min medpassagerare var klädd i den mest fashionabla dress inspirerade av Paul Poiret , vilket utgjorde ombordstigande något av en utmaning. Vår värd för resan var som vanligt dressad ytterst elegant i frack, hög hatt och vita handskar och hälsade oss chevelariskt välkomna. Det övriga sällskapet fanns redan på plats och tog emot oss med stora famnen. I baren arbetades hektiskt med att tillgodose alla törstiga gäster med tidstrogna drinkar à la 1920-tal, typ Planter's Punch, Sidecar och Gin Fizz. Underhållningen bestod av burlesque-danserkan  Ruby Luscious och de mest talangfulla musiker. Kvällen var som en dröm, overkligt angenäm och vacker. Stämningen var hög, och högre blev den när värden äntrade estraden och läste tal, förvisso ur en bok utgiven på Bonniers förlag, men icke desto mindre. Sångarduon sjöng vackra etyder i en envis kamp mot en annan festlighet bortom nejden. Afton blev natt, och det var dags att återvända till landbacken och verkligheten. Sent ska denna traktering glömmas.

http://rubyluscious.se/